min killkompis berättade en hemsk sak för mig igår. jag höll faktiskt på att börja grina. :( det blir för mycket när det handlar om spädbarnn/barn, jag klarar verkligen inte av sånt. jag mår illa, det är så sjukt att ett liv inte ens fått börja leva. inte på riktigt. inte kunna skaffa vänner, flickvän, familj, utbildning, åka på resor osv. :o sånt här får mig att tänka om. mitt liv är inte så dåligt, förstår inte varför jag gnäller? jag börjar lära mig att uppskatta livet, inte dra förhastade slutsatser. detta är tack vare min underbara vän michael. han har lärt mig mycket på så lite tid. jag känner att vi kommit varandra nära. vi kan prata timmar i telefon. det känns bra att ha en så erfaren, förstående och ärlig vän. tack för att du finns!

jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. ibland behövs det! håller ni inte med? :) jag är en person som gillar att skriva, det är därför jag gillar att blogga, jag kan även erkänna att jag inte alla gånger har någon lustatt skriva, elelr så har jag inget jag vill få ut.

jag tänkte inte direkt skriva en roman, så det får bli stop här! jag ska ändå duscha och lägga mig i sängen. ha det bar och tänk på vad du gör med ditt liv. man lever bara en gång! :)