jag kommer aldrig glömma första gången jag verkligen var kär, på riktigt. det var förra sommaren som det började, jag började gilla min bästis M. yes its weard, but whatever?

han betydde jävligt mycket för mig, det gör han fortfarande, bara det att vi snackar inte så mycket längre, om vi ses då hälsar vi (kramas), vi är inte lika tajta, ångrar allt jag gjort och det vet du. här är en dikt från förra året, tror det var någon gång i december eller så var det i början av det här året:

jag älskar  dig otroligt mycket, men vågar inte säga något, allt suger liksom redan och vill inte att du dissar mig för att jag liksom älskar dig av hela mitt hjärta. du vet inte ens om detta och kommeer förmodligen inte få veta något heller, gud ja måste skärpa mig, ja kan ju inte gå och bli kär i någon som ja vet inte ens gillar mig, iallafall inte mer än som vän, jag fattar att det aldrig skulle bli vi, men det är min dröm att någon dag vakna upp och veta att du bara va min, min för alltid, att veta att du skulle hålla om mig när ja mådde skit, att veta att du alltid skulle finnas där och inte svika, inte svika som alla andra meningslösa killar, för du är speciell. du är otrolig. jag lovar, jag har aldrig kännt så här starkt för någon, ingen absolut ingen, har aldrig varit riktigt förälskad, aldrig på riktigt, jag har alltid bara lådsas gilla den personen för att den gillat mig, men nu när det är tvärtom känns det totalt skit! skit rätt igenom, ibland när vi är kollar du inte ens på mig, din blick liksom bara glider förbi och jag känner mig bara helt tom, som en bruten glasbit, och ja känner en klump i halsen, tårar som börjar rinna och att ja bara vill dö, dö framrför dig, jag skulle göra mer än livet om du bara kunde älska mig tillbaka, allt  jag gör blir bara fel, totalt hel fel, jag tänker inte nänma något namn men jag hoppas att den personen snart ska märka hur jävla mycket jag älskar honom.. i love u... / becca