where are you?
När jag var gravid första gången gick jag till apoteket (det var så då)och tog test, ringde tillbaka och fick höra "positivt", jag var med barn. Mådde psykiskt illa. När jag berättade för pojkvännen så hoppades jag innerst inne på en annan reaktion, men... Han stönade: åååå,nej... Och ansåg från början att abort skulle vara en utväg.
Nej, jag skulle aldrig kunna göra abort tänkte jag. Även hans föräldrar låg på och pressade. Den enda som sa något positivt var pappa som sa att det skulle bli roligt med ett barnbarn.
Jag hade inga pengar, ingen bostad, ingen färdig utbildning. Var rädd för att bli utanför från alla kompisar som levde sina barnlösa "glada" (?) dagar.
När bebisen föddes. min son som jag trott, så var det en liten flicka. Hon hade tjockt rödbrunt hår i en stor lock och hennes små ansiktsdrag var utsökta med rosenknoppsmun och vackert välvda ögonbryn. Ögonen var knallblå (det syntes lite senare) och så hade hon en liten trubbnäsa.
Hon var, visade det sig, en väldigt smart tjej. Det märktes redan när hon var bebis. Och alla som ojat sig o snackat om abort var hur kära som helst i henne. O vad jag älskade och älskar den ungen än idag. Bara tanken på abort, nej, man får frossbrytningar. Det är ju ett BARN, en riktig liten människa med ett helt liv framför sig. Jag tycker det är hemskt att samhället nästan försöker tvinga på kvinnor abort genom att ge dåliga ekonomiska villkor, snacka en massa skit om "frihet" osv.
När en person slutar sitt fina karriärsjobb (om man lyckats nå till detta fina tillstånd), who cares?
Men en mamma är alltid en mamma. Att få en egen baby, följa sitt barns uppväxt innebär något av det mest spännande och roliga man kan göra. Låt ingen snuva dig på den konfekten. Allt annat som du planerat kan du komma tillbaka till senare, men ett barn man tar bort kommer aldrig tillbaka. Det barn man funderar på att välja bort kanske är en av livets viktigaste gåvor. Vad är viktigast, perfekt planering eller ett människoliv?
